Sidensvans

Bombycilla garrulus

Sidensvans
Foto: Göran Haglund

Sidensvansen är lätt att känna igen på den långa tofsen och den kakaobruna, svagt lila färgen samt på de mycket intensivt klargula vingpennorna och stjärtspetsen. Den är en relativt stor tätting med sina 18 cm.

Sidensvansen häckar i nordligaste delarna av landet, i norra Finland och Ryssland, med det tog lång tid innan man kom fram till detta; först på 1850-talet hittade man ett bo i Lappland.

Födan består sommartid av insekter, som den fångar på flugsnapparmanér. Vintertid ses den ofta flockvis i trädgårdar, kalasande på rönnbär. Sidensvansen sägs ibland vara en ”omättlig” fågel. Den äter dagligen lika mycket som den själv väger. Många gånger kan detta bli sidensvansens stora olycka då en del av rönnbären den äter, med tiden blivit jästa. Detta
resulterar i onyktra fåglar som på vingliga vingar lätt förolyckas
eller faller offer för hökar eller katter.


Flock av sidensvans
Foto: Lasse Olsson

I äldre tider kallades sidensvansen i Sveriges södra delar för dumsnut, troligtvis på grund av dess stundtals onyktra uppträdande.

Sidensvansen har ett av fågelvärldens vackraste läten, som ofta hörs från överflygande flockar. Lätet kan beskrivs som plingande av silverklockor.

Sidensvans (Lockläte, inspelning av Jelmer Poelstra):

Varför låter och sjunger fåglarna


Läs mer om Sidensvansen på SOF:s hemsida.