Kattuggla
Kattuggla

Sparvuggla
Sparvuggla

Vitryggig hackspett (Hane)
Hökuggla

Pärluggla
Pärluggla

Jorduggla
Jorduggla

Hornuggla
Hornuggla

Berguv
Berguv

Lappuggla
Lappuggla

Slaguggla
Slaguggla

Fjälluggla
Fjälluggla














Ugglor

Ordning Strigiformes, familjer Tytonidae (tornugglor, 17 arter i världen) Strigidae (övriga ugglor, 198 arter i världen)

Totalt finns över 200 arter av ugglor i världen, från pygmeugglor, 12 cm långa till underarter av berguv med nästan 2 meter mellan vingspetsarna. Alla ugglearter är nära besläktade med varandra, men är inte släkt med dagrovfåglarna. Ugglorna tar delvis samma ekologiska nisch i anspråk som dagrovfåglarna och de båda typerna av rovfåglar är ett exempel på där olika djurgrupper, helt oberoende av varandra, utvecklat liknande egenskaper, så som krökt näbb och fångstklor. Ugglor fångar sitt byte med överrumpling. De flesta ugglor är mest aktiva i gryning, skymning och på natten.

Ugglor har mycket bra syn och hörsel. Ögonen är placerade på framsidan av det platta ansiktet och synfälten överlappar varandra med 50–70%. Detta ger ett bättre stereoskopiskt seende (djupseende) än dagaktiva rovfåglar, som har en överlappning 30–50%. Det goda stereoskopiska seendet gör att ugglan med stor precision kan bedöma avstånd. För att kunna ta emot så mycket ljus som möjligt har nattaktiva djur stora ögon. Ugglans ögon är så stora att den inte kan röra dem. En fördel med detta är att ögonen bättre kan fokusera. Men för att kunna se i sidled måste den istället röra huvudet och ugglor har -med sin 14 nackkotor, jämfört med människans 7- mycket rörliga nackar och kan vrida sina huvuden 270 grader. Ugglans ögon är tubformade, snarare än runda, vilket gör att hornhinnan blir relativt sett större och mer ljus kan släppas in. Bakom hornhinnan finns också ett "tapetum lucidium", en ljusreflekterande yta som återreflekterar det ljus som passerat hornhinnan utan att träffa stavarna; på så vis ger en större andel av de ljukvanta som når ögat upphov till en faktiskt ljusupplevelse. Det är detta "tapetum lucidium" som gör att kattens och andra nattaktiva djurs ögon ser ut att lysa, då man i mörker lyser på dem med en ficklampa. Kattugglan har förmodligen det bäst utvecklade mörkerseendet av alla ryggradsdjur och ser 100 gånger bättre än människor. Ugglor ser dock dåligt på nära avstånd och har därför beröringskänsliga "morrhår" nära näbben, så att ugglan kan känna sig fram när den äter.

Ugglans hörsel är även den mycket god; den kan t ex höra en mus trampa på en kvist på 25 meters håll och det är i huvudsak med hjälp av hörseln som ugglor jagar. I skallen har ugglan stora hål som inrymmer de förhållandevis stora öronen och ytorna runt dessa -ansiktsrundeln- är parabolformade och tar därför upp ljudet och fokuserar det mot örat (ofta ser ugglans ansikte på bilder ganska platt ut, men på denna bild av jorduggla syns "parabolen" ganska tydligt). Öronen är hos en del ugglearter asymmetriskt placerade och avståndsskillnaden mellan dem gör att ett ljud når fram olika snabbt -ugglor kan uppfatta så små tidsskillnader som 30 miljondels sekunder!- och ugglan kan därför avgöra från vilken riktning ljudet härrör. Förutom den asymmetriska placeringen, är också den ena öronöppningen riktad nedåt hos vissa arter. Detta eftersom ugglans byten i regel finns på marken. Båda öronöppningarna är gömda under ansiktsrundelns fjädrar, som är strukturellt specialiserade för att vara genomsläppliga för ljud, och stöds av ett rörligt hudveck. Särskilt bra uppfattar ugglor lågfrekventa ljud, så som rasslandet från byten som rör sig i växtlighet. Kattugglans hörsel är tio gånger bättre än en människas. Flera ugglearter har s k örontofsar, men dessa har inget med örona att göra, utan har endast visuella signalfunktioner.

Ugglor har vissa morfologiska (läran om organismers inre och yttre form och uppbyggnad) egenskaper gemensamt. Exempelvis omvandlas en del av dess dun till ett mjöligt puder som täcker fjäderdräkten, vissa fjäderpartier på vingens ovansida är mjuka och pälsartade och handpennorna har en sågtandad mjuk kant. Tillsammans bidrar dessa anpassningar till att ugglor kan flyga nästan ljudlöst och på det sättet överraska sina byten. Andra gemensamma drag är näbbens utformning; övre näbbhalvan är kraftigt nedåtböjd dels för att lämna synfältet öppet och dels och för att kunna slita itu sitt byte.

Flera arter av ugglor är ganska enkla att locka på. Finns en kattuggla i närheten, så behöver man i regel inte hoa så länge innan den svarar. En studie i Cambridgeshire visade att denna imitation frambringade ett svar från ugglan inom 30 minuter vid 94% av försöken. Ska man locka på kattuggla måste man iaktta vissa mått av försiktighet: Ha ordentligt på huvudet, gärna cykelhjälm, och stå alltid med ryggen mot en vägg. Som tidigare har beskrivits flyger ugglor nästan helt ljudlöst och står man då på ett öppet område och retar upp en kattuggla, så är risken stor att den vill lära dig en läxa. Det kanske mest kända offret för kattugglans anfall var den ryktbare fågelfotografen Eric Hosking, som förlorade ett öga när han anfölls av en fågel som han försökte fotografera nära dess bo. Han kallade senare sin självbiografi An Eye for a Bird. Sparvugglan är kanske den mest tacksamma ugglan att locka på: dess läte är mycket enkelt att härma och även om den givetvis blir upprörd på dig som inkräktare, så är den i sin litenhet en ofarlig fågel för människor. Finns en sparvuggla i närheten kommer den ofta så nära som ett par meter. Bästa tidpunkten är gryning och skymning. Även pärlugglan är relativt lätt att härma och locka till sig. Nedan finns ett videoklipp om hur man lockar på ugglor.

Det råder brist på bra boplatser för många av våra ugglearter. Läs mer om holkar för ugglor här

Läs mer om ugglor (på engelska) här och här.

Till startsidan

Jorduggla
Foto: Jan Larsson